Red-Headed Baby Face

Det var ganska tråkigt att blogga märker jag nu. Eller så handlar det bara om rutin och jag lider av restless legs. Vad än det är, så gör det att jag inte uppdaterar så ofta som jag hade tänkt från början. Ah, ja.

Jag har sett på två filmer med liknande teman.



Först "Red-Headed Woman" från 1932. MGM står bakom den. Jean Harlow spelar Lil' Andrews som gifter sig rik för att komma ifrån fattigdom och utsatthet. Filmen handlar om kapitalism och patriarkala maktstrukturer. Enbart kvinnor som är födda eller ingifta in i de rikas krets accepteras. Det fina med den här filmen är att slutet inte gör en så förbenat besviken. Visst, det finns ett visst förakt gentemot Lil', men överlag så blir det inte som "Baby Face", Warners version av "Red-Headed Woman". Det blir inte något stort melodrama där kärlek övervinner allt.
MGM:s filmer är dock väldigt glamorösa. Showfilmer blev ju MGM:s stora paradnummer och det märks. Warners filmer är mera skitiga och arbetsklass. Man får knappt se hur Lil' hade det innan hon lyckades kopulera med chefen.



Sen "Baby Face" från 1933. Warners version av "Red-Headed Woman" som sagt. Detta är inte den bästa film som Warner gav ut detta år, det var ju samma år som en av världens bästa filmer gavs ut - "Gold diggers of 1933."
Alla dessa filmer har samma tema. Fattiga kvinnor som gifter sig, eller har affärer med rika män enbart för att de är just rika män. Man märker tydligt att de är inspelade under depressionens dagar.
I "Baby Face" spelar Barbara Stanwyck Lily Powers. Det som gör "Baby Face" till en bättre film än "Red-Headed Woman" är att den inte enbart visar upp hur fattiga vita kvinnor har det. När Lily Powers börjar umgås med riktigt rika män har hon råd att anställa sin svarta (kvinnliga) vän Chico. En tydlig uppvisning av hur hierarkin fungerar. Fattiga vita kvinnor är de vita välbärgade männens älskarinnor. De svarta fattiga kvinnorna är deras slavar. I "Red-Headed Woman" nämns inte detta ens för en sekund.
I slutet lämnar Lily sin vän Chico (bryter systerskapet) och väljer den man som tämt henne. Vilket västgötaklimax. Slutet, likt så många andra Hollywood-filmer, behöver ni alltså inte se.
Men att se Barbara Stanwyck drämma en flaska i skallen på en karlslok, supa, förföra män, vara sarkastisk och läsa Nietzsche är en fröjd. Nästa gång stänger jag av filmen när det är en kvart-tio minuter kvar.