Mopsiga Barn

Here it is: I don't like blogging. But I'm almost done with the Mopsiga Barn-tape. Soon I might even post a song here. When the tape will be released I don't know. But it will have 8 songs and be around 25 minutes. You'll hear voices and loops.

Manlig Kärlek is a rotting corpse. But if someone want us to play live I might go down to the basement and swat of the flies.

Red-Headed Baby Face

Det var ganska tråkigt att blogga märker jag nu. Eller så handlar det bara om rutin och jag lider av restless legs. Vad än det är, så gör det att jag inte uppdaterar så ofta som jag hade tänkt från början. Ah, ja.

Jag har sett på två filmer med liknande teman.



Först "Red-Headed Woman" från 1932. MGM står bakom den. Jean Harlow spelar Lil' Andrews som gifter sig rik för att komma ifrån fattigdom och utsatthet. Filmen handlar om kapitalism och patriarkala maktstrukturer. Enbart kvinnor som är födda eller ingifta in i de rikas krets accepteras. Det fina med den här filmen är att slutet inte gör en så förbenat besviken. Visst, det finns ett visst förakt gentemot Lil', men överlag så blir det inte som "Baby Face", Warners version av "Red-Headed Woman". Det blir inte något stort melodrama där kärlek övervinner allt.
MGM:s filmer är dock väldigt glamorösa. Showfilmer blev ju MGM:s stora paradnummer och det märks. Warners filmer är mera skitiga och arbetsklass. Man får knappt se hur Lil' hade det innan hon lyckades kopulera med chefen.



Sen "Baby Face" från 1933. Warners version av "Red-Headed Woman" som sagt. Detta är inte den bästa film som Warner gav ut detta år, det var ju samma år som en av världens bästa filmer gavs ut - "Gold diggers of 1933."
Alla dessa filmer har samma tema. Fattiga kvinnor som gifter sig, eller har affärer med rika män enbart för att de är just rika män. Man märker tydligt att de är inspelade under depressionens dagar.
I "Baby Face" spelar Barbara Stanwyck Lily Powers. Det som gör "Baby Face" till en bättre film än "Red-Headed Woman" är att den inte enbart visar upp hur fattiga vita kvinnor har det. När Lily Powers börjar umgås med riktigt rika män har hon råd att anställa sin svarta (kvinnliga) vän Chico. En tydlig uppvisning av hur hierarkin fungerar. Fattiga vita kvinnor är de vita välbärgade männens älskarinnor. De svarta fattiga kvinnorna är deras slavar. I "Red-Headed Woman" nämns inte detta ens för en sekund.
I slutet lämnar Lily sin vän Chico (bryter systerskapet) och väljer den man som tämt henne. Vilket västgötaklimax. Slutet, likt så många andra Hollywood-filmer, behöver ni alltså inte se.
Men att se Barbara Stanwyck drämma en flaska i skallen på en karlslok, supa, förföra män, vara sarkastisk och läsa Nietzsche är en fröjd. Nästa gång stänger jag av filmen när det är en kvart-tio minuter kvar.

Kortrecensioner

"CHEETA - MITT LIV"
(Albert Bonniers borgerliga Förlag, 2009. ISBN: 978-91-01223-8)

Jag har aldrig sett en hel "Tarzan"-film i mitt plågsamt långa liv, men har dock på den senaste tiden nästan enbart tittat på filmer som är minst femtio år gamla. Så denna exposé över det gamla Hollywood satt som en Crimson Curse-keps på mitt huvud.
Den är skojsig värre och en underbar drift med skådespelarbiografier. Lättläsning som jag använde under bussresor.



SHARLET, JEFF "THE FAMILY"
(Harpers Collins, 2008, ISBN: 978-0-06-056005-8)

Jeff Sharlet har skrivit en tung, tung bok om kristen fundamentalism och dess inverkan på det politiska klimatet i USA. Likt många gör med drinkar med hög alkoholhalt, fick jag "bita av" den här boken. Extremt många namn och mycket, mycket information. Givetvis har Jeff Sharlet ett förträffligt duktigt språk, men det är liksom inte särskilt viktigt för mig. "Duktig" är nästan ett skällsord.
Jag märker att jag ständigt går bet när det gäller dessa kortrecensioner. Det blir mest som tråkiga, pliktskydliga skoluppgifter.
Åh ja. "The Family" är en fin påminnelse om att all organiserad religion är ett hot mot människors frihet och välbefinnande.



RUSH, RICHARD "PSYCH-OUT"
(MGM, 1968)
Dick "American Bandstand" Clarks film om hippies. Jack Nicholson har hästsvans, Susan Strasberg är döv och film är skit. Klyschig, tråkig och inte alls så märklig som jag hade hoppats på. Hippies bor i ett hus tillsammans, ingen diskar eller tvättar sig, alla knullar med alla (detta visas givetvis inte i bild) och knarkar. Susan Strasbergs karaktär blir som Jane i "Tarzan"-filmerna. Jack Nicholson är kär i Susan Strasberg, men kan ju inte leva i ett monogamt förhållande, även fast det är det "normala" och det alla människor egentligen strävar efter.
Gillar ni The Seeds och The Strawberry Alarm Clock så kanske ni kan få något av den här sörjan.

Haikus

Jag har påbörjat något som jag inte vet hur jag ska slutföra. Varje dag skriver jag en haiku. Varför? Jag vet ärlig talat inte. Många är dåliga, men jag försöker göra av mig med min inre, extremt hårda kritiker, och bara publicera allt. Det finns inget filter. Eller jo, nu drog jag bara er i benet. Det finns ett filter, men det är ganska svagt. Jaja, här är de:

19.12.09

ve och fasa
den omedvetnas ögon
iakttar allting

20.12.09

när jag talar högt
informativt gnälligt as
bilden av löje

21.12.09

nersänkt i en stor
sörja av drömmar och
tjära och snor

22.12.09

jag upplever en
högst subjektiv uppfinning
det är lajbans, tjo.

23.12.09

i vackra drömmar
är min hals full av bölder,
sockerspunna

24.12.09

det är du-vet-vad
inget speciellt händer
vad ska jag säga?

25.12.09

han krymper ständigt
mindre än en knappnål nu
snart ingeting alls

26.12.09

alla känner dig
som fucked up, dunder-
reko gitarrgrabb

27.12.09

bollen nuddar mark
allt återställs till som det
var förut, fy fan

28.12.09

satan, nej, nej, nej
fast i overkligheten
huvudvärk, brus, sus

29.12.09

framtiden ställer
sig på huvudet, lattjar
jag blir bara rädd

30.12.09

sitt still, idiot
på mage kryper tiden
kroppar, äckel

31.12.09

människoapor,
ert eviga bekymmer
skrattar och spyr

01.01.10

dagar tynar bort
klorblekt, bortglömt, massivt grå
men allt är viktigt

02.01.10

knäck tänderna
det onämnbara fula
rider in i stan

03.01.10

vill bara gosa
men andras munnar fiser
stol skaver rumpa

04.01.10

jag lämnar staden
i skam och förvirring
jag stinker våt hund

Något annat

All non-Swedish talking people are scum...Sorry, but it's true.

Skunk har sparkat ut mig. Jag har inte sparat min dagbok, men det gör inget. Allt är förgängligt. Jag ska försöka dra igång igång någon slags blogg här istället. Det kommer alltså att bli en kombinerad hemsida för Manlig Kärlek/Mopsiga Barn (mina band med hederknyffeln Jonas Juuso) och, som tidigare skrivet, någon slags blogg. Jag börjar försiktigt här:

Ett par (alltid dessa par) dricker kaffe med flöjt. Föga anar de att Rot-Rolf tittar på dem. Han tänker att deras samvaro kommer att reducerad till skit, skrik och gråt om ett-tre år. Allt gott kan mänskligheten förstöra. Själv lever Rot-Rolf för att ta upp den skiten, kasta den i folks ansikte och skratta, skratta, skratta så det känns som om benen ska vika sig. Sånt gillar han.

I morgon (eller något i den stilen): 20 (eller något i den stilen) haikus.